Lina Mattebo

Frilansande journalist och skribent

Semesterböckerna 2017: ”Och hon kanske kupade händerna som en skål, precis som när man ber.”

Publicerat av Lina

Det är helt självklart för mig att sommaren pågår under hela augusti – som kanske är min bästa sommarmånad. Men nu är det september, det regnar ute och jag ser fram emot hösten. Fast först fem böcker som jag läste under min semester, som kanske kan bli någon av dina höstböcker?

1. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
”Om hon gick ut på balkongen när filmen var slut blåste kanske lite snö in genom gallret som ska hindra de intagna från att hoppa, och hon kanske kupade händerna som en skål, precis som när man ber, och fångade ett par flingor.
Under ett av våra samtal hade hon sagt till mig att det hade snöat den där kvällen när hon gick fram till fönstret inne på sjuhuset, för att det hade snöat i hennes sista minne av framtiden, som kanske var minnet av hennes död. Jag visste att hon med detta försökt formulera något hon alltid hade vetat. Våra skuggor är fästa vid oss. Förföljer oss.”

Johannes Anyuru är ett under av poesi och politik och tro. ”Bättre politiska romaner skrivs inte om vår tid”, skriver Kulturnyheternas litteraturkritiker Ulrika Milles om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och jag håller med.
Med ett stort men enkelt språk och inramat i en spännande och oväntad berättelse som börjar med ett IS-troget terrorangrepp mot en bokhandel där en kontroversiell konstnär pratar, och sedan får sience fiction-inslag, skriver Johannes Anyuru om frågor som egentligen borde vara för stora och svåra att skriva om: terror, rädsla, religion, framtidshopp, kärlek.
Kan verkligen också rekommendera hans Sommarprat.

2. Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
Jag har läst en hel del om och av Chimamanda Ngozi Adichie, men aldrig någon av hennes romaner. När jag började läsa Americanah var jag lite skeptisk. Tänkte att det är smått omöjligt att en roman på 600 sidor är bra rakt igenom. Men tji fick jag.
Americanah är en av de bästa romanerna jag har läst på länge, för att den lyckas vara både enkel och otroligt komplex på samma gång. Väldigt få författare lyckas ”respektfullt och ömsint gestalta såväl postkolonialism som migration, klass och kön, utan att någonsin förenkla eller kompromissa med berättandet”, som Elin Grelsson Almestad så mitt-i-prick skrev i GP.
Kort storyline: Ifemelu växer upp i Nigeria, men flyttar till Usa för att studera. Efter femton år, när hon på ett sätt blivit en helt annan och ändå är densamma, bestämmer hon sig för att flytta tillbaka till Lagos.
Lärde mig så himla mycket av Americanah, samtidigt som det också är en så himla bra roman. Saknar Ifemelu fortfarande.

3. Ok, amen av Nina Solomin
I timmen mellan att het eftermiddag blev ljummen kväll tog jag och Johanna en buss mellan Williamsburg och Park Slope. Efter ett tag fick jag lov att säga att vi behövde ta en paus i allt som behövde sägas eftersom jag behövde fokusera på det som hände utanför bussen.
Vi hade kommit in i de chassidiska judarnas kvarter och det var som att ha hamnat i en annan värld, i en film där alla såg exakt likadana ut. Männen i vita skjortor, långa svarta rockar och höga hattar. Kvinnorna med bruna page-peruker, blusar och knälånga kjolar.
Några dagar senare gick jag och Fredrika och Oscar en guidad tur i kvarteren, ledd av en kvinna som var uppväxt i en chassidisk familj, men som senare hade valt att lämna det sättet att leva. Hon berättade om könssegregationen, arrangerade äktenskap, synen på sanning, religiösa regler – och ja, om peruker.
Fredrika hade läst den här reportageboken för många år sedan och tipsade mig, och eftersom jag blev så himla fascinerad av den här ytterst slutna världen mitt i en av världens mest pulserande och föränderliga städer bestämde jag mig för att läsa den. Älskar reportageböcker!

4. The underground railway av Colson Whitehead
Jag har påbörjat en ny tradition: att köpa en bok på varje ställe jag reser till. Så när vi en regning New York-dag stövlade in på Strand Book Store bad jag Johanna tipsa om en bok som inte hade kommit ut på svenska men som blivit väldigt uppmärksammad i Usa. Hon sa på en gång: The underground railway.
Kortfattat handlar boken om sextonåriga Cora som lever som slav på ett bomullsplantage i Georgia. Via den underjordiska järnvägen (i verkligheten var det namnet på det nätverk av frivilliga som hjälpte slavar att fly från söder till norr, men i romanen är det en riktig järnväg) flyr Cora, men jagas genom delstat efter delstat av slavjägaren Ridgeway.
Jag tyckte mycket om The underground railway eftersom den är spännande, fick mig att inse hur löjligt lite jag vet om slaveriet (ganska mycket i boken är verklighetsbaserat – medan annat är tvistat för att gestalta och kommentera hur slaveriet påverkar oss än idag) och för att den är oväntad i dramaturgi och perspektiv.
Och nu har Den underjordiska järnvägen precis kommit ut på svenska – tips, tips!

5. Båten av Nam Lee
Båten är en känd och hyllad novellsamling, skriven av den vietnamesiskfödda australiensiska författaren Nam Lee. Han blev tilldelad Dylan Thomas Prize, ett av de största litteraturpriserna för unga författare, för Båten.
I teorin älskar jag också den här boken. Jag inser ju att det är bra litteratur, inte främst i det att han lyckas skriva hela stora berättelser på bara några sidor, och att han på ett trovärdigt sätt gestaltar människor från vitt skilda platser och bakgrunder, i olika åldrar, kön. Men i praktiken berörde den mig tyvärr knappt alls.

När körsbärsträden blommade, och häggen, syrenen och kastanjen

Publicerat av Lina

Jag är i Malmö. På ett café jag aldrig har varit på förut, med hembakta kakor och en vit labrador som lunkar omkring mellan borden. Det är mina sista dagar på sommarens semester och jag längtar hem. Jag saknar min lägenhet, mina gator, mina vänner, mina sammanhang. Och det är en fin känsla, ju. Att tycka om sitt vardagsliv.
Jag har gjort massor under mina lediga veckor, haft det jättebra och varit på alla möjliga platser – Jämtlandsfjällen, Trondheim, Stockholm, Örnsköldsvik, Umeå, Malmö, Lund, Ven, Köpenhamn – men ändå känns det som att det har gått så fort, som att jag inte riktigt har landat? Eller så beror rastlösheten jag känner nu på att jag faktiskt har vilat så mycket att jag känner mig helt klar med semestern. Kanske. Oavsett så ser jag fram emot Stockholmsaugusti, massor.
Senare ska jag skriva om de böcker jag har läst under semestern och om de sommarprat som jag har lyssnat på hittills, men först vill jag bara lista några saker som jag läste, lyssnade och tittade på – samt skrev själv – under våren (men då hade jag för mycket annat för mig för att hinna skriva om dem).
Så här, ungefär:

1. Två systrar av Åsne Seierstad
Jag läste Två systrar mestadels i New York. Det är fint, tycker jag, att böcker hjälper en att minnas vad man gjorde när man läste. Sitta på tunnelbanan ut från Brooklyn, titta upp och se utsikten över Manhattan, dricka te vid fönsterplatsen på kaféet omgärdat av skyskrapor och vänta på att Johanna ska sluta sitt jobb, höra Fredrika och Oscar börja göra i ordning frukosten och det är alldeles varmt ute.
Jag älskar välskrivna reportageböcker. För att jag lär mig massa nya och viktiga fakta, samtidigt som jag får ta del av en spännande berättelse och njuta av ett bra skrivet språk. Två systrar, av norska journalisten Åsne Seierstad, kvalar absolut in där. Att den handlar om IS och ger en inblick både i hur IS uppstod och hur två unga norska kvinnor kan vilja lämna allt för att ansluta sig till dem, gör den kanske extra aktuell.

2. Lila av Marilynne Robinsson
För de allra flesta av oss är det omöjligt att beskriva nåd, skönhet och kärlek. Det saknas alltför ofta ord för det allra största i livet. Men Marilynne Robinsson kan. Hon skriver så lågmält och så stort på samma gång att jag grät och grät när jag läste om Lila och hennes John Ames.

Som en bonus till de här två böckerna rekommenderar jag avsnitten om dem i Läsarpodden, nummer 14 och 3.

3. Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker
Konsten att höra hjärtslag är en internationell bestseller. Jag förstår på ett sätt varför – det är en både spännande och magisk kärlekssaga. Men samtidigt – jag vet inte. Den var liksom skön att läsa, och hade sina vackra inslag, men det var lite som att äta mjölkchoklad (vi har precis varit på guidad visning och provsmakning i en gammal chokladfabrik så ber om ursäkt för något löjlig liknelse hehe) – den är god och går snabbt att äta men efter att ha klämt i sig en hel kaka så känner man sig mest lite tom och sliskig? Eller så var jag bara på fel humör när jag läste boken.

4. Aning – Religion och pluralism med Joel Halldorf
Det här kanske låter konstigt, men jag blev tårögd när jag lyssnade på det här avsnittet – av en podcast som alltså handlar om olika definitioner, teorier och ideologer kopplat till statsvetenskap. Men det är ytterst sällan som jag hör religion och tro beskrivas på ett intellektuellt och trovärdigt sätt som jag känner igen mig i. Jag är så himla tacksam för att Joel Halldorf lyckas med det, och att Linn Mårdstam ställer så bra frågor – det finns något väldigt stort i att bli beskriven (på ett sätt man inte inser förrän man varit med om osynliggörandet i att inte bli det).

5. I nöd och lyft
Älskar Brita Zackaris och Kalle Zackari Wahlströms podd om träning. De är så himla roliga och sköna (obs, på det allra bästa sättet) men också vettiga. Kanske min favvopodd just nu!

6. Skam säsong 4
De allra flesta som känner mig vet att jag älskar Skam och tycker att skaparen Julie Andem är ett geni. Men trots att jag älskar alla säsonger så är säsong fyra väldigt speciell för mig. Till viss del för att jag följde den live för första gången och att huvudpersonen Sana därför var med mig under större delen av våren. Men också för att den tog upp frågor om religion och tro på ett sätt som är väldigt ovanligt, men så himla viktigt och fint för mig och många andra. Kom alltid ihåg: Frykt sprer seg, men det gjør heldigvis kjærlighet og.

7. Därför är serien Skams skildring av tro helt unik
Jag skrev en lång text om Skams sista säsong till tidningen Dagen:
”Det är smärtsamt att aldrig få sin historia berättad, att reduceras till en stereotyp, att ens frågor och verklighet inte anses vara tillräckligt viktiga för majoritetssamhället att ta del av. Men genom Sana anses för första gången berättelsen om att vara ung och troende tillräckligt viktig för att på ett komplext och verklighetstroget sätt porträtteras i en stor populärkulturell nordisk tv-serie.”

8. Tre krönikor av mig, plus en podcast
Hitta Gud med ett barns skattletarblick
Om att jag var sakletare som Pippi när jag var barn, om föreställningen Förklädd Gud och om att öva sig på att fortsätta fråga Vem är du? till dem vi möter.
Den plats som blev min
Det är ganska ofta människor som inte bor i Stockholm påpekar för mig hur hemskt det är att bo där. Och det är väldigt ofta som människor som bor i Stockholm men växt upp någon annanstans undrar om det verkligen var såhär livet skulle bli, ska mina barn växa upp här, här kan jag väl inte slå rot? Och så har vi alla svårigheter och orättvisor för alla som bor på landsbygden. Det där var bakgrunden till den här krönikan om att våga göra den plats som blev min till min.
Ge mig fler lyckliga slut!
Om att konst och historier berättar för oss något om vilka vi är, men också kan säga oss något om vilka vi kan vara. Och om att god konst i mörka tider är sådan som håller liv i hoppet, det mänskliga och magiska.
Equmeniapodden om feminism
Jag fick äran att besöka Equmeniapodden och prata om feminism!

9. Och slutligen en kort lista om filmer, serier och dokumentärer jag tittat på och gillat (ja förutom Skam då som självklart förtjänar en helt egen plats på listan):
Sameblod
Prisbelönt svensk film om Sveriges kolonisering av samerna och rasbiologins 1930-tal.
Dolda tillgångar
Oscarsnominerad film om tre kvinnliga afroamerikanska matematiker som arbetade på NASA under början av 1960-talet.
Frantz
En film av den franske regissören François Ozon som utspelar sig precis efter första världskrigets slut, med många oväntade vändningar och som mixar svartvitt och färg så att det knappt märks.
Tillsammans med Strömstedts
Intervjuserie där Jenny och Niklas Strömstedt träffar kända par (som Mikael Persbrandt och Sanna Lundell, Lasse Hallström och Lena Olin, Helena Bergström och Colin Nutley) och pratar relationer. Tyckte otippat mycket om den här serien, men blev också himla arg flera gånger (som när Lasse Hallström berättade om att han lämnade sin son för att vara med Lena Olin – det borde alltid vara helt förbjudet att överge sina barn hur kär man än är).
Synkro – trycket av 16 konståkare
Dokumentär om svenska Team Boomerangs väg till VM i synkroniserad konståkning.
Hjärta Norsjö
Så himla fin dokumentär om 15-åriga Henny och Elvira och om att växa upp i en liten inlandskommun i norra Sverige.

Vecka 7-8: ”Han vädrade mot havet en stund”

Publicerat av Lina

Jag har köpt ett par längdskidor! I höstas bestämde jag mig för att sluta noja över att jag bor i Stockholm och börja se den här staden som mitt långvariga hem. Det var inte här jag hade tänkt bo, men nu blev den här stressiga men också så himla vackra och givande staden min. För att öka på hemkänslan bestämde jag mig också för att försöka tillföra sånt jag saknar här, som friluftsliv och natur. Så ja, därav längdskidornas intåg. När jag förra helgen två dagar i sträck skidade runt på Gärdet under en klarblå himmel var inte euforin långt borta. Och idag när jag stretade på en mulen lite blåsig dag i sockriga spår var det kanske inte eufori, men däremot lugnade de oroliga tankarna ner sig lite och nu när jag sitter på mitt kvarterscafé och skriver är jag så där skönt trött i kroppen som bara utomhussport ger. Stockholm i mitt hjärta ändå.

1. Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna av Anders Hansen
Fysisk aktivitet är medicinen vi glömde för att ingen tjänade pengar på den.
På tal om att röra på sig så har den här boken gett mig så många bra aha-upplevelser, och jag har citerat den friskt för mina vänner. Kontentan av boken är att motion och träning är bra för typ allt: koncentrationen, minnet, måendet, sömnen, kreativiteten, stresståligheten, intelligensen. Anders Hansen, som är överläkare i psykiatri, berättar på ett enkelt men ingående sätt om vad forskningen säger om hur fysisk rörelse påverkar oss. Så himla skönt (och sjukt att jag känner så?) att höra om träning som någonting som är bra för mig på ett grundläggande sätt och inte främst som någonting kopplat till hur min kropp ser ut (eller ja, främst inte ser ut). Extra spännande blir det när han konstaterar att om en medicin – eller någon annan produkt som ett företag kan tjäna pengar på – hade visat upp lika positiva resultat för bland annat depression och demens som regelbunden motion och träning gör, hade vi alla vetat namnet på den medicinen. Men knappt någon tjänar pengar på att vi vet allt gott som en springtur eller promenad ger, och därför är den viktiga kunskapen inte alls lika spridd. Så sorgligt ändå.

2. God loves Uganda
Så sorglig, hemsk och viktig dokumentär från 2013 om hur den amerikanska kristna högern jobbar för att inte bara dela med sig av sin tro, men också av sina hatiska värderingar och åsikter kring bland annat homosexualitet, i Uganda. Gråter åt eländet, men det hjälper ju ingen. Så tipsar istället om att se den här dokumentären och uppmanar oss alla om att alltid stå upp för mänskliga rättigheter. (Dokumentären finns på Netflix.)

3. Allt du velat veta på 5 minuter
Så himla smart podcast av Fritte Fritzson som två gånger i veckan släpper ett fem minuter långt avsnitt om ett ämne eller en person, som Olympiska spelen, Simone de Beauvoir och dödssynderna. Fullspäckad med fakta alltså, men berättad på ett roligt sätt. Tänker att min allmänbildning kommer öka så mycket av den här podden.

4. The crown
Jag började se på tv-serien The crown någon gång i höstas, men fattade inte först att den var verklighetsbaserad. Blev därför ytterst förvirrad när Churchill dök upp. Haha. Till slut insåg jag i alla fall att den baserar sig på händelserna kring kung Georg VI:s död och Elizabeth II:s första tid som drottning. Till en början tyckte jag inte om den eftersom jag tyckte att Elizabeth framställdes så svag, förvirrad och liksom blek? Inte alls så som jag har uppfattat henne i verkliga livet. Men sedan blev det bättre och eftersom jag har svårt att motstå kostymserier som både är spännande och lär mig nya saker har jag fortsatt att titta.

5. Trollkarlens hatt av Tove Jansson
Och Snorken vandrade ner på den våta sanden och ut på bryggan som Mumintrollets pappa hade byggt. Han vädrade mot havet en stund. Det var blickstilla, regnet föll sakta och varje droppe gjorde en fin ring i det blanka vattnet.
Jag och min vän Malin var på Tove Jansson-utställningen på Millesgården (där jag har årskort, så nöjd över detta) för ett tag sedan och efter att ha sett Tove Janssons fantastiska illustrationer blev jag väldigt sugen på att läsa någon av Mumin-böckerna. Det kändes också som en lämplig bok mellan Ferrante och Den skeva platsen (vars första mening sträcker sig över hela den första sidan haha) som jag och Fredrika ska ta oss an härnäst i vår duo-bokcirkel. Jag har absolut inget vetenskapligt belägg för detta, men jag tror ändå att människor blir trevligare av att läsa sagor och snälla berättelser. Som Trollkarlens hatt då. Så himla mysigt att läsa den innan jag skulle somna och när jag vaknade. Även om det är en barnbok så har Tove Jansson ett så fint språk att vuxna absolut kan läsa med behållning. Två minus dock: Så sjukt könsstereotypa karaktärer? Och illustrationerna kommer inte alls till sin rätt i ett sånt litet format och på vanligt bok-papper. Men överlag vill jag läsa fler Mumin-böcker.

6. Jag önskar mig en kristen Sana
Som 16-åring (och i dag också för den delen) hade jag lätt önskat mig en frikyrklig motsvarighet till Sana. För även om muslimska tjejer med hijab blir utsatta för mer hot, hat och våld än jag någonsin har varit med om, känner jag som kristen igen mig mycket i upplevelsen av att bli förminskad till enbart sin tro. Det är ofrånkomligt att det påverkar ens självbild att växa upp i en minoritet, som troende i ett väldigt sekulärt land, och dessutom i en förlöjligad subkultur som frikyrkan.
När det var min tur att skriva en Kultur-krönika kunde jag såklart inte hålla mig ifrån att skriva om Skam.

Vecka 5-6: ”When you close the gates – it’s not in my name”

Publicerat av Lina

Mina grannar spelar untz-untz, jag har sytt på en sommaräng på mitt datorfodral, ska snart gå till Friskis och springa och när jag tänker på vecka 5 och 6 blir jag varm i magen för jag blev bjuden till Agneta och Görans stuga, åt massa god mat, promenerade i skogen och jobbade framför en braskamin.

Eld

1. Moonlight
Moonlight, med manus och regi av Barry Jenkins, handlar om Chiron som växer upp i ett slumområde utanför Miami. Filmen är uppdelad i tre delar, där Chiron är barn, tonåring och vuxen. Jag har en märklig tendens att glömma filmer jag har sett. Ibland när en film nästan är slut inser jag att jag vet hur den slutar – eftersom jag har sett den tidigare. Men det kändes som om jag höll andan i två timmar när jag såg Moonlight. Den var så stark och intensiv i allt sitt sköra, ömma, outsagda; skådespelarna var fantastiska och ämnena i filmen nära, viktiga, olösliga, komplexa. Moonlight har vunnit en Golden Globe för bästa film och har åtta Oscar-nomineringar, bland annat för bästa film, bästa foto och bästa manus och jag förstår verkligen varför.

2. Reverseries av Jennie Abrahamson
Jag gillar verkligen Jennie Abrahamson. Och jag gillar verkligen hennes musik – den porlande säkra rösten, texterna When you shut them out/it’s not in my name/When you tell them off/it’s not in my name/When you close the gates/it’s not in my name, de slingriga tonerna. Jag är en sådan där som lyssnar på ett album i taget om och om igen i flera veckor och just nu är Reverseries det enda jag lyssnar på.

3. The story of a new name
I had learned the methodical persistence of the researcher who checks even the commas, that, yes, and I proved it during exams, or with the thesis that I was writing. But in fact I remined naïve, even if almost too cultured, I didn’t have the armor to advance serenely as they did. Professor Airota was an inmortal god who had given his children magical weapons before the battle.
Jag har äntligen lyckats ta mig igenom den andra delen av Elena Ferrantes Neapel-serie.  Det är konstigt med de här böckerna, för trots att jag sällan känner supermycket läslust under tiden jag läser dem (även om det verkligen finns stycken och uttryck som jag älskar omedelbart) så tycker jag att de är fantastiska när jag har läst ut dem. Att det där tragglandet helt klart var värt det för att ta del av ”den minutiöst skildrade vänskapen mellan Elena och Lila [som] pendlar mellan sårande nonchalans och djupaste samhörighet.”

4. Söndagsintervjun med Kristina Lugn
– Du har ju alltid vågat vara stark i dig själv, du har liksom vågat vara annorlunda, fortsatt att vara annorlunda.
– Nej, det har jag inte alls. Det där är en sån vanföreställning. Så är det inte alls.
– Är det inte så?
– Jag vågar fortfarande inte det. Du vet väl inte vad jag vågar?
”Det är en sorglig Söndagsintervju, men kanske också den roligaste.” Så står det i beskrivningen av den här intervjun, och jag håller med. Jag tycker mycket om det här samtalet mellan Kristina Lugn och Martin Wicklin om döden, ensamhet, Svenska Akademin och om att tappa sin tro.

5. Lilla drevet
Sist av alla (kanske?) har jag upptäckt podcasten Lilla Drevet, en samtidskommenterande podcast som är lite upplagt som Spanarna. Alltså att tre personer (de som medverkar i podcasten är Nanna Johansson, Ola Söderholm, Liv Strömquist, Jonatan Unge och Moa Lundqvist) i varje avsnitt har var sin analys/spaning/kommentar. Det är ändå få saker som får mig att skratta högt men den här lite dryga satiriska smarta humorn är helt klart min sorts humor. Ibland blir jag sur för att jag inte håller med, men allra oftast blir jag både smartare och gladare. Bra ju.

6. Mukwege – att läka kvinnor i Kongo
Ett bonustips. Jag såg den här dokumentären om den prisbelönte gynekologen och kirurgen Denis Mukwege, som reparerar kvinnor utsatta för sexuellt våld i DR Kongo, i vintras (och skrev efter det en krönika). Nu finns den på UR Play!

Vecka 2-4: ”Kan en kvinna få leva?”

Publicerat av Lina

Jag ligger lite efter med mitt listande, så börjar med de här tre veckorna. Fina saker som hände: dansade west coast swing, var på laga-kläder-afton, klippte mig som Karin Boye, åt svingod kladdkaka, såg teater – Dumma jävla mås och Mio min Mio – och hängde i massa bokhandlar med mina kollegor. Plus BOKADE RESA TILL NEW YORK!

Bim Eriksson
Bild ur Det kändes lugnt när mina känslor dog av Bim Eriksson.

1. Svenska Skampodden
Japp, älskar fortfarande Skam. Blev så himla lättad när jag hittade den här podden. Dels för att jag då skulle kunna stå ut till säsong fyra (NÄR kommer trailern?) men också för att jag hade hittat mina likar i kärleken till denna fantastiska serie hehe. De ältar, problematiserar, skrattar, analyserar. Dessutom på ett himla smart sätt. (Sååå trött på människor som klagar på att serien inte är tillräckligt feministisk och att Noora inte är den perfekta förebilden – hur många av dem har klagat på ALLA andra hyllade serier typ som är vidriga när det kommer till sexism, jämställdhet, kvinnosyn, med mera? Att de kvinnliga huvudrollerna i Skam får vara komplexa är ju en av de bästa sakerna med serien! Okej ska sluta ranta nu – om du vill att jag ska utveckla så boka en fika puss.)

2. Isaks trailer
So the gaze of the camera – the things it seeks out in the shot, the ways it passes over certain bodies and lingers on others – becomes constructed almost universally as the gaze of a heterosexual white man, and it becomes the job of the camera to focus on the visuals a heterosexual white man would be interested in. In most cases, this means titillating images of women’s bodies, in particular women’s nude or partially-nude bodies, which become sexualized in a way that reduces the impact of women on screen to the relative visual appeal of their bodies as objects of sexual fantasy.
Lite mer Skam kommer här! Den här analysen av trailern till tredje säsongen är så himla bra. Om begreppet ”Den manliga blicken” i film (alltså att kameran inte är en neutral observatör utan ju väljer vad vi som tittare ska se och hur vi ser det och att det oftast är ur en heterosexuell vit mans perspektiv – ett tydligt exempel är hur ovanligt det är att göra som Lukas Moodysson i Lilja 4-evers övergreppsscener, det vill säga att kameran filmar ur Liljas synvinkel på männen till skillnad från många andra spelfilmer som visar övergrepp genom att filma kvinnans ansikte och trots det vidriga som händer i scenen ändå har något erotiskt över sig) och hur självklart det är att vi inte ens reflekterar över det förrän någon annan plötsligt gör något annat.

3. Flora & Frida: Kan en kvinna få leva?
Jag brukar lyssna på Frida&Floras podcast ibland pga läser Floras blogg. I det här avsnittet får de besök av Kakan Hermansson och jag ÄLSKAR henne. Har sedan jag lyssnade på det här avsnittet upprepat ”Kan en kvinna få leva? Ja!” för mig själv många gånger när jag har känt mig otillräcklig. De pratar bland annat om varför kvinnor som engagerar sig ofta avkrävs ett sådant himla ansvar för att vara helt genomgående ”perfekta” (exempelvis att Flora på sin blogg fick kritik för att hon badar badkar ibland och samtidigt är vegan och engagerar sig för miljön) och att vi genom att fokusera för mycket på (kvinnliga) individer som inte lyckas göra allt rätt, missar de större strukturerna och de med riktig makt och massa pengar. (På tal om detta måste jag köpa Liv Strömquits bok Uppgång och fall där hon bland annat tar upp detta genom att snacka om finansmannen).

4. Carl XVI Gustaf: den motvilliga monarken av Tove Meyer, Deanne Rauscher och Thomas Sjöberg
Tänk om svenska folket bara visste vad som pågår bakom stängda dörrar. Då var jag en ung tjej som tyckte att det var häftigt och kul att få partaja med kungen och hans kompisar, och naturligtvis kände man sig utvald. Idag är jag mamma och en vuxen kvinna som ser på de här sakerna på ett helt annat vis.
När jag var hemma i jul såg vi som vanligt på Året med kungafamiljen. Det fick mig att tänka på den här boken som jag aldrig läste (bara läste om) när den kom ut. Men nu har jag alltså läst. Sammanfattningsvis tyckte jag att den var lite tråkigt skriven och innehöll lite väl mycket citat från andra böcker – speciellt den första delen som handlar om kungens uppväxtår – men den borde ändå vara någons slags allmän läsning pga helt sjukt att kungen har varit på sexklubbar, deltagit på fester med ditbjudna unga utsatta kvinnor som ofta slutade i någon slags orgie och festat på svartklubbar med koppling till grova brottslingar. Både moraliskt (enligt mig), men enligt författarna främst också för att han har agerat på ett sätt som har inneburit risker för Sveriges säkerhet och ja – vi vet ju också alla var hans pengar kommer från: oss. Boken har fått en del kritik dels mot att man hänger ut kungen och därmed hans familj, men också för att det är skvaller som inte går att belägga. I ett nyskrivet kapitel bemöter författarna den kritiken på ett bra sätt, tycker jag.

5. Binas historia av Maja Lunde
Som förvuxna fåglar balanserade vi på var sin gren med en plastbehållare i ena handen och en fjäderpensel i den andra. Jag klättrade uppåt, långsamt, så försiktigt jag kunde. Jag passade inte för detta, var inte som många av de andra kvinnorna i arbetslaget, jag rörde mig ofta för klumpigt, saknade finmotoriken och den smidighet som behövdes. Det var inte detta jag var skapt för, ändå måste jag vara här, varje dag, tolv timmar i sträck.
En helg började jag desperat googla hotell i Stockholm. Ville mest av alla bara ligga under ett vitt fluffigt täcke hela helgen och läsa, äta hotellfrukost och beställa upp mat på rummet. Till slut tog jag dock mitt förnuft till fånga, städade istället min kaosstökiga lägenhet, köpte tulpaner och godis, och sedan låg jag i min egen säng hela helgen och läste ut den här boken – med undantag för att ta promenader, köpa take away-hamburgare och fylla på godisförrådet. Så skönt. Och boken var dessutom himla bra. Den innehåller tre historier som på olika sätt hör ihop med bin och inte minst bidöden, som knyts ihop på slutet. Men kanske handlar den allra mest om förhållanden mellan barn och föräldrar och hur utelämnade vi människor egentligen är i förhållande till naturen.

6. Det kändes lugnt när mina känslor dog av Bim Eriksson
Avslutade den där läshelgen med att läsa ut den här pärlan. Brutal och sorglig och vacker på samma gång. (Bilden högst upp är alltså hämtad från den.)

7. Vinter i P1 med Olof Wretling
Tänk att jag inte ens kan få sitta och sörja på ett värdigt sätt, tänker jag och knäpper upp byxorna och börjar glida ner för plåttaket på mage likt en snigel.
Olof Wretlings vinterprat är utformat som en julotta med honom själv som predikant. Och trots att det till största delen handlar om sorg är det också himla roligt – vilket ju är anledningen till att allt han gör blir så himla bra.

8. När Mohamed kom till Äppelviken
Fin, sorglig, jag-blir-vansinnig-på-alla-rasister och hoppfull dokumentär om när Mohamed som en av de första ur gruppen ensamkommande barn får börja på en skola i Äppelviken, ett av Stockholms rikaste och mest homogena områden. Mohamed berättar mycket själv i dokumentären, men det är också flera intervjuer med hans klasskompisar. Det är ju tyvärr inte så vanligt att varken nyanlända eller ungdomar får ta så stor plats i medier, så bara det gör den här dokumentären värd att lyssna på. De har ju så himla mycket viktigt och vettigt att säga– och ger mig hopp om framtiden trots allt.

9. Renässans för gospel – Gradvall En podd om musik
Fint avsnitt om gospel med den fantastiska trion intervjupersoner Oskar Linnros, Carola Häggkvist och Jonathan Johansson. Speciellt den sista levererar som vanligt aha-funderingar. (Ämne jag VERKLIGEN skulle vilja prata med JJ om: hur det är att bli kär i en person man inte kan prata samma språk som, speciellt när man är en person som jobbar med att skriva.)

Vecka 52-1: ”Bli inte nerslagen av världens enorma sorg”

Publicerat av Lina

Vid tolvslaget på förra nyårsaftonen grät jag. 2016 var året då jag sa till min vän att Jag vet inte hur jag ska orka det här och hon svarade Vi orkar det tillsammans, medan hon höll om mig. Men det var också året då jag i de schweiziska Alperna fick se den vackraste platsen jag hittills sett, då jag tatuerade mig (nu har jag alltid med mig raderna som ständigt ger mig hopp: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild. Men då ska vi se ansikte mot ansikte.) och fick mitt drömjobb. När 2016 blev 2017 var jag allra mest glad, och medan jag såg fyrverkerierna explodera sina färger över hela Stockholms himmel tänkte jag på allt jag är tacksam för. Så tack 2016 för alla vackra platser jag fick se, för erfarenheten av att hjärtat läker, för nåden att omges av människor som älskar mig. Och hej, 2017. Tack för att jag får fortsätta leva.

nya%cc%8ar

1. Skam – säsong 3
Jag var på riktigt helt pirrig inför att den tredje säsongen av Skam skulle komma med svensk text nu i helgen. Min kära kollega Minna, som redan sett den på NRK och är ett lika stort fan som jag, skrev Du styr inte över Skam. Skam styr över dig. när jag meddelat att jag hade så mycket annat inbokat i helgen att jag inte skulle kunna se alla avsnitt i rad. Hon hade såklart rätt. När jag la mig någon gång efter två på fredagsnatten ställde jag väckaren fem och en halv timme senare för att hinna se de två sista avsnitten innan jag skulle på barndop på lördagsförmiddagen. Drömde om karaktärerna, försökte efter att ha sett klart slutet sminka över mitt rödgråtna ansikte och grät sen i smyg på dopet när lille E:s föräldrar bad egenskrivna böner om vad de önskade för honom. Att han ska få omges av fina personer och goda sammanhang. Att han alltid ska veta att han är alltigenom älskad, oavsett vad han beslutar eller presterar. För det kanske allra bästa med Skam, och speciellt säsong 3, är hur serien så väl gestaltar allas vår sårbarhet och rädsla. Att det krävs så himla mycket mod för att vara dem vi egentligen är, våga berätta det där som vi skäms över, som vi tror ska få andra runt omkring att lämna oss. Och att då få mötas av självklarhet och kärlek av den bredvid oss när vi med tysta, stakande, inlindade ord vågar berätta om de där rädslorna – det är det vackraste jag vet och det önskar jag lille E och alla oss andra av hela mitt hjärta. Varje säsong av Skam har en ny huvudperson, och jag älskar hur det ger den personen en chans att bli komplex och hel. Till en början gillade jag inte den här säsongens huvudperson Isak. Tyckte att han var en typisk dryg och dräggig tonårskille som främst brydde sig om knark, fest och att hångla med så många tjejer som möjligt. Men sen visar han sig, såklart, vara så mycket mer. Så jag tänker att en av de viktigaste sakerna som Skam påminner oss om är detta: att varje människa bär på stora berättelser och rädslor vi inte vet något om. Och att vi därför alltid, alltid ska vara snälla mot varandra.

2. Vinter i P1 med Tomas Sjödin
I radion hörde jag någon citera ur Talmud, judarnas skriftsamling: ”Bli inte nerslagen av världens enorma sorg. Gör det rätta nu, var barmhärtig nu, gå i ödmjukhet nu. Du är inte förpliktigad att fullborda arbetet, men du är heller inte fri att överge det.” Det finns naturligtvis inga jättekliv att ta som över en natt gör situationen i världen annorlunda. Men en möjlighet återstår, och den är omöjlig att spränga sönder: myrstegsrevolutionen.
Jag började det nya året med att ta en lång promenad runt Årstaviken. Såg solen gå ner över kolonilotter, tallar och höghus, medan jag lyssnade på Tomas Sjödins vinterprat om mörker och ljus och om att tro fram det bästa i varandra. Jag är helt övertygad om att det var ett av de bästa sätten att börja 2017 på.

3. Överlevarna
Av fyra familjer på 19 personer är det bara tre vuxna och ett barn som kommer hem efter tsunamikatastrofen i Thailand julhelgen 2004. I den här dokumentären av Folke Rydén får vi följa dem som överlevde, tio år senare. Boel och Brita förlorade hela sina familjer i vågen och blir bästa vänner snart därefter. När Brita träffar Arne, vars fru och ena dotter dog medan dottern Julia klarade sig, flyttar alla fyra ihop i Arnes villa. Nio månader senare föds Svea. Jag tyckte så mycket om den här tv-dokumentären som nu går att se igen på SVT-play. Den handlar om hänsynslös hänsyn, om sorg och mod. Men också mycket om vänskap, om vad som egentligen är en familj och om det goda i livet.

4. Fröken Frimans krig – säsong 3
Tredje säsongen av miniserien Frökens Frimans krig är lika välgjord som de första två. Precis som tidigare är det övergripande temat klass- och kvinnokamp under tidigt 1900-tal, men det specifika temat i den här säsongen är prostitution. Förutom viktiga teman gör enbart kostymerna och miljöerna serien värd att se.

5. Aten och Jerusalem med Johanna Gustavsson
Jag är så himla stolt över mina vänner. De är smarta, kloka, modiga och roliga. När jag i höstas var med i teologi-podden Aten och Jerusalem tipsade jag om att de skulle intervjua en av dem, min vän Johanna Gustavsson. Och jag är så himla glad för att de följde mitt råd. Johanna är litteraturvetare, bor i New York och jobbar som bokscout. Är du på något sätt intresserad av läsning, böcker eller Bibeln borde du verkligen lyssna på det här avsnittet, för Johanna är brilljant.

6. Den unge Zlatan
Jag fascineras väldigt mycket av Zlatan Ibrahimovic. Inte alls på grund av hans fotbollsskills, utan på grund av hans klassresa och bakgrund. Jag skrev en del om det efter att ha läst hans biografi i somras. Den här tv-dokumentären av Fredrik och Magnus Gertten visar mer av hans tidiga år i karriären. Efter att ha sett den tänker jag ännu mer att det typ är ett under att han klarade av de där första åren under så stor press, utan knappt något som helst stöd eller socialt nätverk. Det är så lätt att glömma hur hatad och trakasserad Zlatan var till en början, när han nu är så hyllad och omhuldad. Att när han sågs som en kaxig invandrarkille från Rosengård med allt för stora drömmar som vägrade anpassa sig blev folk vansinniga. Och vad har egentligen förändrats? Det finns ju verkligen anledning att kritisera Zlatan för saker han har sagt och gjort, men det är sjukt att i den här dokumentären se hur utelämnad han var och hur människor behandlade honom när han var så pass ung.

7. Vinter i P1 med Emil Jensen
Att skiljas är att dö en smula, sägs det. Ta bort det där med en smula så stämmer det alldeles utmärkt. Trots alla år jag har varit på jorden kan jag fortfarande inte för mitt liv förstå när vuxna människor skrockar lite överseende åt yngre människors hjärtesorger. Den underförstådda premissen i deras skrock verkar vara att de unga inte förstått att det minsann finns större sorger i livet än ett krossat hjärta. Men det är varken relevant, eller ens särskilt sant. Oavsett om du levt med någon i tio år eller kanske bara under några månader föreställt dig att leva ihop med någon i tiotusen år så är det en svårslagen smärta.
Jag tyckte ju mycket om Emil Jensens sommarprat, och hans Vinterprat håller verkligen samma höga klass. Det märks att varje mening är uttänkt och full av mening, och temat om missförståndets möjligheter är så typiskt honom. Och så himla bra. Jag lyssnade på avsnittet medan snön täckte hela Södermalm och mig och både skrattade högt och blev tårögd.

November och december: ”All den tiden hade pojkarna ägnat åt att bli sig själva”

Publicerat av Lina

Det har gått många veckor sedan jag skrev min lista sist. Det blev november och jag var så himla trött av mörkret och alla resor i jobbet. Och sedan blev det december och jag blev piggare, men åkte till London med min familj för att fira att min lillebror fyllde 30 år (hurra!) och ägnade så mycket tid som möjligt åt att julmysa. Så listorna prioriterades bort helt enkelt. Men nu är det lugna lediga juldagar och jag sitter nergosad i mamma och pappas fåtölj, blir serverad mat och är glad över att få ha firat julafton med massa människor jag älskar, så här kommer nu äntligen åtta olika saker jag har läst och sett och lyssnat på under de senaste veckorna, plus två krönikor jag själv har skrivit.

15750388_10154081332947050_1144612543_n

1. Flickorna av Emma Cline 
All den tid jag ägnat åt att göra mig redo – alla artiklar som tutade i en att livet bara var ett väntrum tills någon upptäckte en – all den tiden hade pojkarna ägnat åt att bli sig själva.
Flickorna är ju en av det här årets mest hajpade böcker. Emma Clines debutroman såldes till 35 länder på kort tid, innan den ens kommit ut i USA. Historien baserar sig löst på händelserna kring Manson-sekten, men det är inte berättelsen i sig som fångar mig. Det är inte morden eller övergreppen eller sekten i sig som gör den här boken minnesvärd. Den historien ger bara ramarna, är som en bikaraktär som är nödvändig för den större berättelsen – den om utsattheten och fångenskapen som flickor befinner sig i. Om hur de på många sätt blir till först i förhållande till män och pojkar och ständigt måste förhålla sig till den manliga blicken, också genom att de själva internaliserat den. Inte ens när Evie blir förälskad i Susanne förändras det, för männen är alltid med, alltid där och inte ens som vuxen är hon fri – tvärtom. I en intervju med Helsingsborgs dagblad säger Emma Cline att hon genom Evie ville visa att flickåldern är ”en våldsam erfarenhet, då hon blev medveten om sig själv som objekt”. Och det är så himla skickligt gestaltat.
Jag hade fullföljt ett mönster, blivit prydligt märkt som tjej och tilldelats ett på förhand bestämt värde. Det fanns nästan något trösterikt i det, i syftets tydlighet, trots att det fyllde mig med skam. Jag förstod inte att man kunde hoppas på mer.

2. SKAM
Jag har länge tänkt att jag inte är en sådan person som tittar på tv. Jag har inte haft en riktig tv på typ tio år och hade länge så dåligt internet att det inte räckte till att streama tv. Men nu har jag upptäckt att jag älskar tv-serier. Att sträcktitta på en bra serie ger mig en lite liknande känsla som när jag var liten och läste bok efter bok. Jag kastas liksom in i en helt annan värld som intar hela mig, och det är fantastiskt. Jag är ju helt klart inte först att säga detta, men: Jag älskar Skam. Jag såg första säsongen på en kväll, den andra en annan kväll och har sedan dess sett om båda säsongerna en gång till och gråtit och hållit andan vid samma scener. Jag älskar hur komplexa och verkliga karaktärerna får vara, att de inte fördummas bara för att de är unga, hur långa och intensiva scenerna är, hur produktionen jobbar med sociala medier och överlag med berättandet. Och norskan såklart. Håller mig från att titta på säsong tre tills den kommer med svensk text i januari, för att inte missa något enda.

3. My dad wrote a porno
Det här är den knäppaste men också den roligaste podden jag någonsin har lyssnat på. Jamie Mortons pappa visade sig helt plötsligt ha skrivit en erotisk roman, och i podden läser och analyserar han ”Belinda blinked” tillsammans med sina vänner Alice och James. De tre är så sjukt brittiskt roliga, men manuset är också helt absurt vilket har lett till väldigt många gapskratt på offentliga platser. (Inget för dig som är pryd dock.)

4. My brilliant friend av Elena Ferrante
It was during that journey to Via Orazio that I began to be made unhappy by my own alienness. I had grown up with those boys, I considered their behavior normal, their violent language was mine. But for six years now I had also been following daily a path that they were completely ignorant of and in the end I had confronted it brilliantly. With them I couldn’t use any of what I learned every day, I had to suppress myself, in some way diminish myself. What I was in school I was there obliged to put aside or use treacherously, to intimidate them.
Jag kämpade långa och många veckor för att ta mig igenom My brilliant friend av pseudonymen Elena Ferrante, även den ju superhyllad. Jag beställde alla böcker i serien i somras på engelska, eftersom jag vill bli bättre på engelska men också för att på så vis kunna läsa alla fyra böcker på en gång (det finns bara två översatta på svenska än så länge). Men kombinationen av mängder av italienska namn, en ganska långsam historia och att det kräver mer av mig att läsa på engelska än svenska gjorde att jag läste ut den mer på vilja än av lust. Men det är en bok som växer. På ytan händer det inte så mycket, men genom att följa Elena och Lila växa upp i en våldsam och fattig tillvaro i en förort till Neapel, skildras klass, utbildning, våld och vänskap på ett sätt som först känns enkelt men sedan nästintill genialt. Det mest intressanta är de båda flickornas strategier för att hantera sina liv och dess begränsningar. De försöker på olika sätt, genom att både utmana och omfamna de roller de blir givna, ta makten över sina egna liv i en tillvaro där de egentligen är helt maktlösa. Och eftersom det görs så finstämt, och också berättas genom ett barns perspektiv, finns det mycket att upptäcka bakom det första ögonkastet. Det här citatet från DN:s recension tyckte jag också var så himla fint: ”Kvinnlig vänskap är en av litteraturhistoriens vita fläckar. Det finns som bekant fler, men det är en av de sorgligaste eftersom den relationen ofta är betydligt mer formande än kärleksrelationer till män. När många män slutar att fråga ‘vem är du?’ efter att den första förälskelsen gått över fortsätter kvinnor att fråga sig själva och varandra det hela livet. Det gör stundtals skillnaden mellan män och kvinnor förödande.” Läsarpodden har också läst boken, för den som vill lyssna på en längre analys av boken.

5. Trettiplus
Så himla rolig komediserie av humorgruppen Stallet om sjuka tinderdejter, absurda parmiddagar, galna nyblivna föräldrar och märkliga gynekologbesök.

6. Love & Devotion av Jonathan Johansson
Jag lyssnade på Jonathan Johansson för första gången i ett trångt tält på festivalen Frizon, han hade vitt linne och gitarr och spelade låtar från den skiva som han nu inte låtsas om, jag var nog fortfarande tonåring och sedan dess har jag älskat allt han gjort. Min bästa Jonathan-kompis Anna-Maria och jag var på hans konsert i Stockholm i slutet av november och myste loss under kristallkronor. Jag vet att vissa tycker att den här skivan är lite löjlig och att han har tappat det djupa och politiska och andliga, men jag tycker att den här skivan också är fantastisk, bara på ett annat sätt än tidigare. Jonathan har nyligen även släppt små lyrics-videos för nördar som jag som helst ville veta exakt vilket ord han sjunger var och när.

7. Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Thriller är inte min favorit-genre, men jag har kommit på att de böcker som fungerar att lyssna på är just spännande böcker där berättelsen är det viktiga, och inte språket eller något som sker mellan raderna. Så därför har jag nu lyssnat på och läst den här väldigt uppmärksammade boken. Som just en thriller är den väldigt bra, så är du sugen på en bra berättad sådan rekommenderar jag klart Kvinnan på tåget.

8. Söndagsintervjun i P1 med Karin Johannisson
Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria, är en de mest spännande svenska akademiker jag vet, och jag har uppskattat mycket att läsa om och lyssna på hennes syn på kroppen, psyket, känslor och sjukdomar. Jag hade precis lyssnat på en äldre intervju med henne i Söndagsintervjun i P1 när jag fick veta att hon hade dött. Så sorgligt, hade velat ha mer tid med henne. Det fick mig att även lyssna på intervjun med henne i 60 minuter av Eric Schüldt, som jag också tyckte mycket om.

9. Är vi egentligen helt ensamma?
Men ändå är de allra flesta av oss så rädda för att bli övergivna i vårt allra mest sårbara att vi har blivit experter på att vika undan med blicken – både bildligt och bokstavligt. 
Min november-krönika om gynekologen och kirurgen Denis Mukwege, den tyske prästen Dietrich Bonhoeffer och konstnären Marina Abramovic – men allra mest om ensamhet.

10. Botemedlet mot magsjukekänsla
Magkänslan är ett återkommande argument på många håll i samhället. Men magkänslan är ytterst bedräglig och inte minst väldigt självisk.
Min decemberkrönika om en samhällsutveckling där det viktiga inte är vad som är objektivt sant, utan vad som känns rätt – och hur den negativa magsjukekänslan kanske kan botas.

Vecka 40-42: ”Antingen är hon horan eller så är hon flickvänsmaterialet”

Publicerat av Lina

Jag har precis ätit hemlagad vegetarisk pad thai (tips!), är lite måndagstrött och lyssnar på ep:n från föreställningen Tjärdalen som jag och Fredrika såg på Södra teatern igår. Den var både snygg, rolig och innehöll svåra och viktiga frågeställningar. Plus bra musik då! Älskar Stockholms kulturliv, sån himla lyx. Det är mest grått och regn ute nu, men jag tycker att det känns helt okej, för jag njuter så himla mycket av alla vackra färger ändå och får energi av att trivas så himla bra på mitt jobb.

ho%cc%88st

1. Svenskarna har slutat ligga
Efter några vändor på Tinder känns det svårt att omfamna käcka existentialistiska uppmaningar om att bejaka sin individuella frihet. Jag vill bara kliva ut ur det ensamma jag som samhället har lärt mig att vara.
Superintressant och på många sätt sorglig artikel om att de många dejtingapparna ger bilden av att tillgången till sex är obegränsad, när verkligheten egentligen är att antalet ligg per capita i Sverige inte har varit så lågt sedan 1967. Om synen på sex som ett led i självförverkligandet och att vi förväntas vara flexibla, hardworking och stresståliga både på arbetet och i relationer, trots att de för många är mer osäkra än någonsin.

2. Flickan och skammen – en bok om samhällets syn på slampor av Katarina Wennstam
En tjej ska inte knulla runt, eller i vart fall ska hon inte visa att hon knullar runt. Antingen är hon horan eller så är hon flickvänsmaterialet. Och är hon ingetdera så är hon en torris. En tjej definieras ju aldrig i första hand utifrån om hon beläst, rolig, smart – vad det nu är – utan vad hon är i förhållande till killarna.
Jag har ett himla starkt minne av ett tillfälle i tonåren då jag var ledsen för att ingen var kär i mig och aldrig skulle bli det (var jag övertygad om då). En person jag tyckte mycket om försökte trösta mig genom att säga att jag inte var en person som killar strulade runt med då, men någon som de skulle vilja gifta sig med sedan. Han ville bara väl, jag vet det, men jag minns så starkt min frustration och hur jag grät ännu mer, men att jag inte kunde sätta ord på vad jag kände. Nu kan jag det, bland annat genom att ha läst Katarina Wennstams böcker (googla hora-madonna-komplexet om citatet ovan inte räcker för att förstå vad min frustration kom från). Flickan och skammen är ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam, om hur kvinnor måste trippa på den där ytterst smala gränsen mellan att inte vara en trist nunna men absolut inte vara en hora, om hur tjejer förväntas vara sexiga men absolut inte för kåta – och absolut ALLA borde läsa den. Prick lika många borde också läsa Katarina Wennstams tidigare böcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman.

3. Chef’s table
Jag blev så himla berörd av den här serien, något jag inte alls hade väntat mig. Satte på ett avsnitt av Chef’s table på Netflix en kväll för att jag tyckte att det lät lagom intressant. Inte för jobbigt eller djupt, men inte heller helt meningslöst. Sen satt jag i soffan och grät mig igenom tre avsnitt. Jag har funderat mycket kring mat och kroppen den senaste tiden. Det finns något djupt mänskligt och därmed vackert med att äta och att uppleva något gott som kommit från jorden, och med att laga mat till någon annan eller att bli bjuden på mat. Men ofta känns vi så avstängda både inför vår kropp och maten vi äter. Så jag grät åt Niki Nakayamas känsla av vördnad inför både råvarorna och sina gäster och åt hennes ständiga kamp för att bli fri från sin prestationsångest och från andras fördomar om henne som kvinna och kock. Jag grät åt Grant Achatzs förmåga att tro på det omöjliga, att skapa förundran för alla sinnen och hans tydliga livskall. Jag grät åt Magnus Nilssons upplevelse av att komma hem och att väcka liv i något som alla trodde var dött, men allra mest för att det avsnittet intensifierade min längtan efter den norrländska naturen: skogen, älvarna, norrskenet och snön, så att det rev i bröstet.

4. What would a feminist do?
Jag har hittat en ny podd! Massa superintressanta och aktuella ämnen kopplade till feminism. Jessica Valenti vrider på frågorna och tillför spännande perspektiv som ger åtminstone mig aha-upplevelser, utan att för den skull göra det på ett alltför svårtillgängligt sätt. Hittills gillar jag bäst avsnittet om ”The buying and selling of feminism” som handlar om vad som händer med en politisk rörelse som ifrågasätter makten när den blir mainstream och därmed plockas upp av kapitalistiska intressen.

5. Blodssystrar
En rörande dokumentär om två tvillingsystrar som har gått igenom helvetet tillsammans, men nu skiljs åt för första gången. Vi får följa systrarna under fem år när de väljer olika vägar i livet och hur deras relation och systerskap tänjs och utmanas.

6. Min spegel – de gamla och de unga
Genom att utgå från vad människor ser när de tittar på sig själva i spegeln lyckas Mia Blomgren på ett himla smart och nytt sätt komma in på spännande ämnen. Det här är en miniserie med intervjuer med båda gamla och unga. Båda avsnitten är bra, men jag tycker nog bäst om avsnittet med de äldre, kanske för att vi så sällan får höra så pass gamla människors tankar i medier – vilket är så himla sorgligt och nästintill skamligt.

7. Störst av allt av Malin Persson Giolito
Jag visste inte att man kunde drömma om hur någon annans hud känns och hur ljud låter, men det kan man för jag gör det hela tiden.
Jag läser sällan deckare eller thrillers, men den här spänningsromanen om en skolskjutning i Djursholm gillade jag jättemycket. Den är skickligt skriven, både genom att författaren lyckas upprätthålla en så sugande spänning genom något så stillastående som en rättegång, och genom hur karaktärerna växer och blir mer och mer komplexa genom hela boken. Allt är inte som man tror, ni vet, men här beskrivet på ett begåvat och verklighetstroget sätt.

8. The Swedish theory of love
Jag har nu, långt efter de flesta andra, sett Erik Gandinis dokumentär om hur svenskarna blev världens mest ensamma folk genom att ha försökt skapa ett samhälle av oberoende individer. Jag är en av de där som bor ensam, och som absolut kan känna mig ensam ibland och längtar efter en djupare vardagsgemenskap. Men ändå, så skaver något i mig. Dokumentären känns liksom för tillrättalagd, jag känner inte igen mig och saknar källhänvisningar och exakta siffror. Men mest av allt undrar jag – är alternativet verkligen så mycket bättre? Att inte kunna välja vem du vill vara beroende av och att tvingas vara en del av en gemenskap du inte vill vara en del? Mja, jag skulle säga att båda extremerna är både dåliga och befriande, bara på olika sätt.

Vecka 38-39: ”Den är nära, jag är som säker, den dagen jag blir fri.”

Publicerat av Lina

Jag jobbar mest, men älskar det. Vilken himla lycka att få betalt för sånt jag verkligen njuter av att göra?! Två höjdpunkter: Bokmässan (så himla kul och uttröttande på samma gång) och mamma&pappa-besök (med lyxiga frukostar och middagar, fotmassage, höstpromenader, invigningsfest i kyrkan och utställning med Josef Frank på Millesgården). Och bonus att den bästa delen av hösten har kommit med alla färger och all krispighet.

bokmassan

1. Stanna av Flora Wiström
”Du är så stark, vet du det?” säger han mjukt, inte med sin vanliga ljudliga röst. ”Alla skulle inte hantera den här situationen så bra som du gör. Jag tror att många skulle sticka. Men du är inte sådan, Ester. Du stannar. Du offrar liksom lite av dig själv för att hjälpa andra.”
Offrar. Det där ordet får det att sticka i kroppen. Gör jag det, offrar jag mig för Eli? Och så tänker jag på alla gånger jag har tröstat honom, alla gånger jag har backat upp honom när han mår dåligt. Alla gånger jag har avblåst planer och prioriterat honom för att han ska må bra. Men en uppoffring? Jag vet inte.
Jag har läst Flora Wiströms blogg i många år och var därför väldigt nyfiken på att läsa hennes debutroman. Stanna var en av de böcker jag köpte första dagen på Bokmässan och sedan läste jag den på kvällarna, supertrött nerbäddad i sängen med chips och choklad bredvid. Jag gillar verkligen, verkligen berättelsen, om hur det är att vara anhörig till någon som har stor sorg. Att vara den som får bära nästan allt, att bara vilja ha roligt för en kväll men i stället behöva trösta någon som gråter i telefonen, få dåligt samvete över att det gör en frustrerad, att känna sig kvävd av något eller någon som samtidigt känns som det mest självklara i världen. Och så vännerna som är det bästa man har. Den här boken är kanske inte det mest geniala jag läst, men den är en himla bra ungdomsbok.

2. Smärtan av en förlorad plats – Karin Johannisson
’Vad kostar flyktingströmmen?’ har varit vårens politiskt mest inflammerade fråga. Men vem frågar vad den kostar känslomässigt? 65 miljoner människor är just nu på flykt och det finns fler än 250 miljoner migranter i världen. (…) Nutida psykologisk analys av hemlängtan pekar på släktskap med känslan sorg. Hemlängtan liknar sorg, men saknar sorgens status.
Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria, är en av mina favoritakademiker eftersom hon ofta lyfter upp vardagliga erfarenheter och berättelser och sätter dem i ett större superintressant perspektiv. Den här artikeln om hemlängtan och hur det kan bli framtidens folksjukdom i en värld där så många människor tvingas att fly från sina hem, tyckte jag var intressant.

3. Pira & Bråding: Nassim Al Fakir om att förlora ett barn
De nämnde ordet fontänblöda igen, som vi också fick höra första gången vi skulle göra skrapningen, så det har bara sprutat blod. Det var det man såg framför sig. Och den bilden av att det har sett ut så i ett rum och allt är på grund av att jag liksom finns…
I det här avsnittet av Pira & Bråding berättar Nassim Al Fakir om hur han upplevde det när han och hans flickvän väntade sitt första barn, förlorade det i magen och hur hans flickvän sedan höll på att dö i samband med skrapningen. En av många sorgliga och destruktiva saker med mansrollen är att män generellt sett får lära sig att stänga av många av sina känslor. Nassim Al Fakir gjorde just det efter den traumatiska upplevelsen, försökte hålla uppe en stark fasad i stället för att känna och ta itu med alla sina känslor – inte minst väldigt tunga skam- och skuldkänslor. Och det gjorde att han höll på att förlora allt. Jag önskar alla män massa vänner som de kan dela livet med, vara sårbara inför och prata med. Och jag tycker att det är både intressant och viktigt att höra hur män upplever det att bli föräldrar. Därför uppskattade jag det här avsnittet.

4. Allt som blir kvar av Sandra Beijer
Sedan tog vi gröna linjen ihop och lämnade varandra vid Centralen. Han höll mig i handen hela vägen till tunnelbanan, knep min handflata, bytte grepp och försökte få fäste i min hud. Vid Norrtullsgatan utanför Seven Eleven började han gråta igen och då öppnade jag upp hans jeansjacka och tog mig in där. Jag la munnen utanpå hans t-shirt, ville känna konturen av hans kropp. Jag torkade av hans kinder med baksidan av min hand.
– Snälla, gråt inte, sa jag och han svarade att jag vet, jag vet, jag ska försöka.
Han vek sig dubbel på gatan och jag var tvungen att ta ett steg tillbaka för att hans överkropp var så stor. För stor. Han är trettiotvå centimeter längre än jag, och det är omöjligt att trösta hela den kroppen.
Allt som blir kvar handlar om sommaren då Matildas pojkvän plötsligt gör slut, och hon slutar att fungera. Jag vill verkligen gilla den här boken, eftersom jag på många sätt gillar Sandra Beijer och hur hon skriver (citatet ovan från början av boken är ett bra exempel på det). Men jag gör inte det. Jag har varit så hjärtekrossad att jag har hängt över räcken mitt i centrala Stockholm och panikgråtit, men jag känner ändå inte igen mig i Matilda. Och jag känner inte heller för henne – vilket är ännu värre. Vem är hon egentligen? Vad är det som gör henne så himla förtvivlad? Hennes kille verkar ganska douchig och som läsare får vi knappt veta något om deras förhållande. Och varför reagerar hon liksom bara på sina vänners destruktiva idéer istället för att själv agera? Dessutom är hela idén med snubbar som ska laga trasig tjej rätt så tröttsam – lika tröttsam som den ständigt närvarande (och ofta glorifierade) alkoholen.

5. Nattvarden är en motståndshandling
Man kan fråga sig på vilket sätt världen blir mer rättvis och rättfärdig av att jag söndag efter söndag går ner på knä tillsammans med andra i min kyrka – människor i olika åldrar, i olika kroppar, med olika erfarenheter, politiska ståndpunkter, sorger och glädjeämnen. Att vi tillsammans säger ”Nu är vi, fastän många, en enda kropp för alla får vi del av ett och samma bröd”. På ett sätt förändrar det ingenting. Men på ett annat förändrar det allt.
Jag skrev min senaste krönika på Dagens kultursidor utifrån tankar efter att ha läst Karin Boyes Kallocain. Om hur den hänger ihop med nattvarden och nazister på Stockholms gator.

6. Vilse i språket – Kropp & själ i P1
Det här är ett himla intressant avsnitt om språk. Om identitetskriser när man inte kan sitt nya lands språk och lär sig ett nytt (förändrar det nya språket även personligheten?), att hjärnan förändras fysiskt när man lär sig ett nytt språk (och att hjärnan förändras under olika delar av menscykeln vilket i sin tur kan påverka språket!), hur människor som har vaknat upp ur koma kan prata ett nytt språk men ha glömt sitt vanliga, och hur arbetsgivare bedömer arbetssökande med brytning som mer kompetenta om de innan intervjun själva blir utsatta för komplicerade frågor på sitt andra-språk.

7. Video: Morning Prayer av David Åhlén
Den här videon till David Åhléns låt ”Morning prayer” från hans nya album ”Hidden Light” är ordlöst vacker.

8. Atladottir och Bjurwald: Bojkotten av Bokmässan
Älskar den här podden, den ger så många bra perspektiv på medie- och samhällsfrågor. I det här avsnittet berättar Lisa Bjurwald om att hon bojkottar Bokmässan eftersom Nya tider (med starka kopplingar till nazistiska rörelser och personer) fick ställa ut där i år. Hon och Margret Atladottir reder bland annat ut vad yttrandefrihet egentligen innebär (inte att alla har rätt att vara med i alla sammanhang och inte att hota eller hetsa) och hur allvarligt det här egentligen är. Jag lyssnade på avsnittet en morgon innan Bokmässan och mådde illa resten av dagen.

9. Dokumentär: De vita hjälmarna
De vita hjälmarna är en frivilligorganisation som med stor risk för sina egna liv hjälper civilbefolkningen i krigets Syrien. De blev nyss årets Right Livelihood-pristagare, ett pris som brukar kallas för det alternativa Nobelpriset. Nu finns en dokumentär om dem på Netflix, som jag såg mitt emellan mamma och pappa i min soffa. Det låter ju himla klyschigt, men de här människorna är verkligen hjältar, i både hur de handlar och hur de tänker och ser på världen. Det är så lätt att bara vilja blunda för allt fruktansvärt som händer i Syrien, men den här dokumentären visar både katastrof och hopp sida vid sida.

10. Dagen jag blir fri
Den är nära, jag är som säker, den dagen jag blir fri.
Jag hörde den här låten som är baserad på Sara Lidmans debutroman Tjärdalen på radio för någon dag sedan och har spelat den om och om igen, köpt boken och beställt biljetter till den föreställning som låten kommer ifrån. Det är något med den som öppnar upp en hel värld i mig.

 

Vecka 37: ”Det är i huvudsak din existens jag älskar dig för”

Publicerat av Lina

Topp tre den här veckan: gå på box-pass och sen ta sommarens sista dopp, promenera Årstaviken runt i strålande höstsol och åka på utflykt med matsäck till Tyresta naturreservat och plocka massa bär. Lyxigt med så fint väder, naturnärvaro och vänner som blir lyckliga av samma saker som jag.

img_5553

1. Gud är inte ett främmande namn av Kristian Lundberg
Vi kan välja att se eller inte. Om vi väljer att se det blir det samtidigt omöjligt att inte se vad som krävs av oss. Att tro blir då för mig att värna Guds närvaro och ord i världen. Jag lyder Gud, inte gränspolisen. Att tro är att handla, låta nåden bli konkret, bli till handling. Kärleken är konkret. Nåden är konkret. Solidariteten är konkret. Det är tre lika stora delar av samma bild. ”Kan du inte se att jag älskar dig?” Det finns dagar när jag kan se Guds kärlek, dagar när jag kan känna tyngden i att vara älskad. Det finns andra dagar när jag bara kan känna vanmakt, förtvivlan.
Jag läser mycket böcker och manus nu i mitt jobb (sån himla drömmig mening!), och i veckan har jag läst Kristian Lundbergs nyutkomna bok Gud är inte ett främmande namn inför ett samtal jag ska hålla i Libris monter på Bokmässan under lördagen. Den fick mig att börja gråta inne på mitt arbetsrum. Jag har strukit under meningar och stycken på nästan varje sida. Gud är inte ett främmande namn är en intensiv och nära blandning av dagbok, teologiska reflektioner och en desperat längtan efter en annan värld – här och nu och i en annan tid.

2. Inside The New York Times Book Review Podcast
Har ett tag letat efter en litteraturpodd på engelska, och har nu fastnat för denna. Gillar blandningen av intervjuer med aktuella författare om spännande ämnen, genomgång av veckans bestseller-lista och privata boktips.

3. Frihet – Den blå filmen
Now I have only one thing left to do: nothing. I don’t want any belongings, any memories. No friends, no love. Those are all traps.
Det här är den första filmen i trilogin Trikoloren av den polske regissören Krzysztof Kieślowski. SF visar alla tre filmer i höst och eftersom jag vill bli bättre på att se på bra film bad jag min bästa filmkompis Anna-Maria att bilda en liten minifilm-klubb med mig i höst. I veckan var det dags för den första filmen, som handlar om Julie som förlorar sin man och sitt barn i en bilolycka. De tre filmerna har alltså sina namn från den franska flaggan och utgår också från var sitt tema ur det franska mottot frihet, jämlikhet och broderskap. Går det att bli fri genom att göra sig av med alla sina ägodelar, relationer, engagemang och minnen? Musiken i filmen, skriven av den polske kompositören Zbigniew Preisner, är en stor del av handlingen och otroligt vacker och sorglig – precis som hela filmen.

4. Gilead av Marilynne Robinson
Det blir ett skimmer i ett barns hår i solljuset. Det syns regnbågsfärger, små, mjuka bågar i precis samma färger som man ibland ser i daggen. De syns i blommors kronblad och de syns i ett barns hud. Ditt hår är rakt och mörkt, och du är mycket ljus i hyn. Du kanske inte är vackrare än andra barn. Du är helt enkelt en pojke som ser trevlig ut, ganska späd, ren och artig. Och det är förstås utmärkt, men det är i huvudsak din existens jag älskar dig för. Existensen tycks mig nu vara den mest enastående sak man över huvud taget kan tänka sig. Jag ska snart ikläda mig oförgängligheten. Om ett ögonblick, en glimt i evighetens öga.
Marilynne Robinson vann det prestigefyllda Pulitzerpriset för sin roman Gilead, som är ett långt brev från den gamla prästen John Ames till sin sjuåriga son. Det är svårt att beskriva Gilead på ett rättmätigt sätt, eftersom Marilynne Robinson skriver så långmält och stort på samma gång. Genom John Ames gestaltar hon nåd, kärlek, ensamhet, sorg, förlåtelse, skuld, skam och allt det andra stora i livet genom den till synes simpla vardagen, och dessutom på ett sätt där tron finns med på ett ovanligt trovärdigt sätt.